Hur förenkla umgängeslivet?

REDAKTÖR BERNDT CARLBERG

Svarar: Jag har svårt att se framför mig hur ett ytterligare förenklat umgängesliv skulle se ut. Det blev väl att gå på middag i shorts, äta med fingrarna och spotta på golvet. Eller kanske Ni menade mat och dryck? Därvidlag skulle jag gärna förorda en förenkling såtillvida att folk lät bli att skrika och väsnas på gatorna nattetid så fort de fått lite i sig. Det är inte alls så nödvändigt och omtyckt som många tror.

DOKTOR GERARD ODENKRANTZ

Svarar: Förenkla maten. Minsta möjliga sprit. Senare och kortare middagar. Eller helt enkelt te, ev. med någon liten extra finess till. Eller som man förr hade, en e n k e l tebricka först och senare en kall supé, dukad på förhand och inte lyxmässig. Detta är en utmärkt form för musikaftnar.
Att inte fordra att herrar skall ha frack eller smoking vid mindre middagar. Att inte hålla på de mer konventionella detaljerna.

DIREKTÖR WILHELM BRYDE

Svarar: Mat, dryck och de stora svenska pretentionerna i övrigt.

Det är

vitt i fönstren och på de västra hustaken hänger långa tungor av snö, farligt nära att rasa.

I köket luktar det bränt kaffe, kopparna har kallnat på köksbordet. Kokboken ligger uppslagen: Köttfärslimpa, Biff á la Lindström, Stor köttfärsbiff.

GOTT NYTT 2011!

Jag satt och tänkte idag. Hur kan jag få ut en nyårshälsning till alla de som jag tycker så mycket om?

Facebook? Förvisso ett effektivt verktyg, men ack så kletigt!

SMS/MMS? Personligt, men dyrt och tidsfördrivande!

Mail? Ett bättre alternativ än ovan, men fortfarande tidsfördrivande!

Margareta Rhubarb? Ett tveksamt forum, med tanke på hur aktiv den varit under de senaste åren.

Jag vägde dessa alternativ mot varandra under flera minuter...

...så:

Gott Nytt år alla härliga, fantastiska individer och kamrater!

Vi ses och hörs!

Puss och kram

/J

Spanien är ett land..

..där jag vill bo.

Jag känner nästan ingen här - jag har bara varit här en månad drygt, men det gör ingenting. Jag trivs ändå.

På sjukhuset där jag är pratar jag existentiella frågor med narkosläkaren som är min handledare. Vi har avhandlat allt från den bästa rombaren i Madrid till Guds vara eller icke vara. Samtalen blir ganska rapsodiska, för plötsligt börjar maskinerna larma och läkaren springer för att fylla på med mer narkosmedel, eller så vill kirurgerna att patienten ska åka högre upp eller längre ned, eller så ringer telefonen, eller så är det någon annan narkosläkare som vill skvallra i korridoren utanför. Det gäller att skapa cliffhangers.

Till exempel: Jag berättar en historia om när jag vandrade i Pyrenéerna. Så snabbt jag bara kan måste jag nå till den punkt i historien där jag skadade knäet. Om jag lyckas med det vet jag att Javi kommer att vara nyfiken på att få reda på vad som hände härnäst, även om han försvinner iväg och är borta ganska länge emellan. Så när han kommer tillbaka och frågar hur det egentligen gick med knäet får jag äntligen berätta att jag sms:ade min far och berättade och att han tyckte att jag skulle hyra en bärare eller en mulåsna för att skona mina stackars ledband. I Spanien. På 2000-talet. Gulligt på ett sätt, oroväckande gammaldags på ett annat.

Och narkosläkaren skrattar så att det kluckar.

Santiago elva ord

Stiger UPP
Smogen kommer NED
Lagger mig NED
Smogen lattar sakta

Staden I - Spår

Hemvist
Du bor på en ort
som alla andra
Solens bladguld
glittrar värme dagligen

och skuggan drar
sitt sotiga skynke
mellan husen
dagligen...

Du finns där
bland alla andra
dubbelexponerade
självporträtt

av Jan Östergren

Jag vet inte hur mycket mer det blir med mig och den här Staden. Snopet på ett sätt, men också lättnad. En liten frihet fladdrar med bräckliga vingar i mitt bröst. Sömnig efter vinterns vila. Samtidigt, ängslig. Frihet utan förtöjning. En trygghet tar slut och sedan osäkerhet. Fasa och förtjusning hand i hand. Hålla fast eller falla? Nu är den nya tiden här. Även om det mesta med den är som förr så är den ändå annorlunda. Det som börjar nu. Vad blir det?

Jag skriver detta hemifrån mina föräldrar. Där ute är det tjockt med snö. Jag har pulsat genom skogen. Blivit svettig och sett spår av rådjur, mus och älg. Katterna gör sina avtryck mellan dörren och trädet där mamma har hängt mat till fåglarna. Hukar sig mot det vita, svansar som borstar marken och den där tuggande rörelsen av upphetsning som bara katter gör.

Och jag tänker på Staden som en karta där min tillvaro finns utmärkt som en väg. Cykeln gör ett smalt spår, lite djupare varje dag, samma runda. Som den avnötta färgen på golvet i serveringsgången. Som fördjupningen i trappans mitt. Runt runt i looper. Högervarv och vänstervarv. Ibland fram och tillbaka samma väg, men oftast i en cirkel. Spåren börjar i Flogsta, längs ut, på kanten till Dalen. I Dalen finns den andra loopen, fotloopen. Men jag börjar med cykeln. Den rullar med mig ut från gården, ut på cykelvägen, grönområdet mellan höghusen och låghusen. Fotbollsplanen till höger, lekparken till vänster. Från de första kyliga vårdagarna och långt fram på hösten är det fullt av folk här. Små picknicköar i gräset och på ”klipporna”. Det hängs kulörta lyktor i band mellan träden. Bollsporter, öl och engångsgrillar som lämnar svarta runda fläckar. Dom glöder länge i mörkret. I lekparken finns det alltid barn, även på vintern och under de tidiga mornar då jag för ovanlighetens skull är uppe. Då är det synd om mammorna och papporna...

Cykelvägen svänger bort till Affären där vi handlar all vår mat. Tiokronorsvaror varje vecka, sena öppettider. Sedan raksträckan längs med stora vägen och det är den värsta biten. Då gäller det att sysselsätta tankarna intensivt så att man inte märker hur lång den egentligen är. Här cyklar jag snabbt. Annas cykel är mycket tyngre än min, hon hamnar efter. Min cykel är lätt och röd.

Efter raksträckan kommer Majklockan. De husen är nya. Man höll på som bäst när finanskrisen utbröt och sen dess står de där halvfärdiga, med jordhögar på gården och rabatter som bara planterats till hälften. Men studenterna har flyttat in. En del har slutat att betala hyran. Det är något slags dödläge. Mina krukväxter bodde där i somras, hos en som heter Frida. De fick extra mycket sol tack vare hörnfönster. Till höger om Majklockan ligger några fina odlingslotter och fältet med masten. Med hjälp av masten kan utbytesstudenterna ta ut riktningen mot Flogsta, så att de hittar hem från stan. För Flogsta börjar på andra sidan fältet, efter masten.

Korsar vägen, sista biten cykelstig innan jag kör ut på vändplatsen. Här stoppar vi Moses innanför jackan om han är med. Förbi bensinstationen, det första kattklistermärket på husväggen till höger, genom rondellen rakt fram på S:t Johannesgatan. Här ligger Rackarberget. På vänster sida, huset där Anna och Olof bor, sedan Capellagården och Folkes livs. På Capellagården har jag köpt krukor, böcker, grammofonskivor och gamla ramar. En japansk speldosa i orange plast som är ett nallehuvud. Och min cykel! Dom har goda vaniljbullar också. Vid sidan av Capellagården finns Rackarbergsfrisörerna i en källarlokal. Det var där Jarand fick sin polska frisyr. Jag var länge tvungen att vända bort huvudet när jag cyklade förbi där, för att slippa konfronteras med det minnet. Men det gick ju över sen. Håret växte ut.

Rondell igen, Barnhabiliteringen till höger. Där har jag varit på studiebesök. Korridorer som ett sjukhem. Gul plast. Folke Bernadotte-hemmet ligger också där och Kungsgärdets vårdcentral. Ytterst, mot kyrkogården ligger ytterligare en byggnad som hör till det där komplexet, men en annan verksamhet. ”Kultur och utbildning”. Jag spanar i fönstrena där det står stora paradisträd och på övervåningen ligger det ett pysselrum med hyllor av trä. Jag tänker att det är ett trevligt hus, där man har ett trevligt jobb. Men jag lyckas aldrig fundera ut vad för slags jobb det är.

Nu är man nästan inne i stan. Kyrkogården och Engelska parken till höger, Johannesgrillen och Ekonomikum till vänster. Svänger höger på Kyrkogårdsgatan. Här finns två alternativa vägar. Antingen tar jag vänster in på Gropgränd, korsar Övre Slottsgatan och rullar nerför Biskopsgatan, förbi Universitetshuset och Domkyrkan vidare in på Trädgårdsgatan. Eller så cyklar jag längs med kyrkogården bort till Carolinabiblioteket, sneddar nedför Carolinabacken, korsar Nedre Slottsgatan vidare in på Slottsgränd. Det är svårt att bromsa där, när man ska korsa Nedre Slottsgatan. Höger in på Trädgårdsgatan. Här ligger skolan, mittemot Östgöta nation. Det är en gammal skola i två byggnader. En är gul och en är rosa. På andra sidan skolan flyter Fyrisån. Psykologiska institutionen. Den ter sig idyllisk såhär utifrån men inne är det trångt och ruffigt. I ”laborationshusets” källare lär det förr i tiden ha legat någon slags medicinsk obduktionssal. De rostfria bänkarna står kvar. På väggen, där man går ner från entrén, har någon skrivit SCUM med svart tuschpenna.

Det bästa med skolan är konditori Fågelsången som ligger på andra sidan gatan, till vänster om Östgöta nation, med entré mot Fågeldammen. Där sitter jag ofta och dricker kaffe. Budapestbakelser, Garbo-kakor, Danska plättar. Och räksmörgås för sextionio kronor, det unnar man sig sällan. Blir oftast ta-med-kaffe för en tia.

Andra hållet hem, via Engelska parken och Humanistiska institutionen. Över kyrkogården, inga lampor här, man cyklar i blindo efter mörkrets inbrott. In på Slöjdgatan, Krukmakargatan, mina bästa gator. Skit-Kåbo, äppelträd och villor i pastell. Sedan Ekeby Bruk med sin historiska skorsten, Friskis & Svettis, måndagar med Barbara. Jag rullar, trampar, visslar. Grusvägen förbi Ekeby café och deras loppislada. Där kan man fynda ting av olika slag, kostar fyrtio kronor, ”det är lugnt”. Sju kronor för ett glas saft. Om solen skiner sitter vi i trädgården. I växthuset driver de upp gigantiska pelargoner.

Korsar åter Flogstavägen, uppför kullen, tallskogen runt höghusen, över krönet och så ner på fältet, grönområdet med fotbollsplan och lekpark. Rullar in på gården där det växer körsbärsträd. Flogstavägen 39, svalgång och röda dörrar. På andra sidan tar staden slut, där är dalen och skogarna. Men, nu har jag flyttat till 41 C och skolan har flyttat in i Blåsenshus, granne med Botaniska. Nybyggt, rymd, moderna sittbänkar i entrén med takhöjd. Vi får egen cafteria och stort bibliotek. Kartan ritas om, nya spår.

Kära bloggare!

Det har diskuterats "nystart" av bloggen. Jag må hända inte vara rätt person men jag känner att tiden kräver att denna idé slängs ut just nu, 2009-12-31 17:10

Följande förslag har förts på tal: vi gör Margareta Rhubarb till en gemensam, kreativ och finurlig språkverkstad. Anspråkslöst eller pretantiöst, stort eller smått, högt eller lågt, surt eller sött. Men kring olika gemensamma teman. Frihet under ansvar.

Första temat: STADEN

Gott nytt år! Gott nytt decennium!

00-talet

På jobbet, när alla samlades runt en whiteboard för att döma över 00-talets viktigaste, ville jag bara gå därifrån. Eller skrika: Det här är mitt, ni kan inte göra så här. Antar att jag överdriver men allt blir så symboliskt. 2000 var jag 20. 2010 kommer jag bli 30. Det är min ungdom ni gamblar med. Kategoriserar futtigt. Reducerar till Filip och Fredrik och Robinson-Robban. Sluta!

Jag är lite omtumlad nu, för jag har nyss läst klart en sciencefictionroman om livet när döden inte längre finns. Min bror tror vi kommer se evigt liv under vår livstid. Det ställer ju en hel del på ända. Men, om vi bortser från det scenariot... Alltså jag vet att det inte betyder något att fylla just trettio men jag kommer unna mig själv att ha en göttig kris. Kanske också att försöka minnas tillbaka lite, skriva nåt här. Vi får se.