Jag Carrie

Det som inte känns bra när jag skriver denna text är att jag sitter i min säng med en laptop och funderar över livet. Ibland känns det som att vissa små scener i livet tas ifrån en av sopiga tv-serier. Jag kommer dock inte leverera någon plattityd som i den tv-baserade förlagan, jag hoppas att jag har något annat än floskler att delge er. Jag läste nyss Karins Hultsfredsrapport och kände att jag själv ville bidra med något. Karin glömde enligt min mening vissa saker i sin presentation.

1. Le Tigre. En fantastisk show i rosa med grymma låtar. Koreografin var enastående, man märkte aldrig att de bytte instrument och sångare, helt plötsligt bara hade det hänt.

2. Hur underligt det verkar vara i den svenska rockmusikbranschen. Herre gud hur orkar de??? Alla står och sneglar på varandra, kollar läget; snackar bara med de som "är" något. Det verkar som man inte ens får tilltala den högre kasten, inte ens om de bara så är en liten väl vald lustighet eller komplimang. Nu sticker jag tillbaka till biblioteket och stannar där!

3. Den totala frånvaron av någon sorts modern musik. Rockparty har inte fattat att det finns solk som gör musik i dator som är sjukt bra.

4. Jenny Wilson. Å hon är den bästa svenska artisten. Så cool och så bra.

5. Min egenoch festivalens insats. Jag trodde inte att jag skulle klara en festival men ack så fel (och rätt) jag hade. Hultsfred var en bra festival då den möjliggjorde för umgänge, musik, festlighet och lösdriveri.

Personligen kände jag rockorienteringen på festivalen lite extra då hela mitt "gäng" gillade den hårda musiken. Där jag var möttes påståendet om Hidden Cameras som det största bandet med ansikten som frågetecken. Här var det Mastodon som gällde. Ett band jag inte såg men jag kan tänka mig hur de lät med tanke på namnet. Man är en avart när man kommer ut i världen. Alla verkar inte vara frälsta av popevangeliet (jag är nyfrälst och därför mer rabiat än mer garvade typer).

Eftersom hela inlägget verkar vilja handla om festivaler kan jag lika gärna fortsätta en bit till:

Jag var just på Perfect from now on i ett trött och soligt Malmö. Folkets park är ett av de absurdaste ställen på denna tokiga jord. Idag varvades parkgrillens lördagskaraoke med superalternativ musik i blandade genrer. O.Lamm en laptopartist vares musik är totalt irrationell och kaosartad. En mängd trummor och elektroniska ljud i ett virrvarr av sällan skådat slag avlöser en medelålders kvinnas framförande av The power of love. Innan en tystlåten singer-sonwriter äntrar scenen hör man från bakom stängslet karaokepresentatören säga: (På bred malmöitiska) "Nu måste vi ta en timmes paus för det är något hårdrocksband som ska spela i tältet där borta. Vi visste inget om detta förrän för en timme sedan men stanna kvar så fortsätter karaoken efteråt." Mitt i konserten startar det kubanska kaféets husband och bidrar med ytterligare en musikstil till kvällens potpurri.

Jag hatar digitalkameror och hur de påverkar vår tids sätt att umgås.