Den gamla tiden och den nya

Jag saknar ungdomar. Förut har jag ibland påstått att jag inte trivs så bra med människor i min egen ålder. Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att jag har förändrats. Varje dag har jag gamlingar omkring mig. När jag inte arbetar hjälper jag antingen min farmor eller min mormor. Jag har ett stort tålamod. Men redan nu börjar jag tröttna. Igår var jag serveringspersonal, eller "husa" åt min mormor (för andra gången samma vecka!) som hade en liten bjudning i goda vänners lag. Det gick bra, som vanligt, för jag är ju så duktig. Mycket får man höra när man sitter där i köket och väntar på att besticken ska upphöra med sitt klirrande och skrapande så att jag kan förstå att det blivit dags att bära ut förrättstallrikarna och servera huvudrätten. Min mormor utbrister plötsligt "Är det något ord jag hatar så är det JÄMLIKHET! Ja, hag hatar det ordet, alltså i sin rätta bemärkelse!"

Man kan fråga sig om det är charmigt. Jag undrar också vad hon menar med rätta bemärkelse. Det frågade jag inte.

I min förändring ligger en dröm om ett mera vilt och utsvävande liv. Jag har pratat en del med Karin om detta, så Karin nu tycker du att jag är tjatig. Men du drömmer ju också om detta, eller hur? Jag längtar efter att bo i Paris igen. Dricka vin varje dag och umgås med konstnärer. Inte ringa hem på flera veckor. Lifta till rivieran. Kanske prova droger. Ja, jag vet inte riktigt. Jag längtar inte alls efter trygghet och familjeliv, som jag kanske gjort tidigare ibland. Det känns som om jag blivit vuxen. Det är nog en fas. Och en reaktion på att åter vara i Linköping. Eller vad tror ni? Är det någon som känner igen sig?

Jag saknar er alla. Jag längtar efter er och efter festen i Smedsviken. Smedsviken blir vårt Paris, och ni är mina konstnärer.