Jag är mållös. Hur ska jag säga? Kanske lite som Regina Lund skrev, när hjärtat inte får plats i kroppen. Så är känslan, den är för stor och den tränger ut, men genom ögonen, som tårar.
Återigen dessa amerikanska män till häst. Torr vind och eld i natten. Månsken och en ensam varg, orolig, svulten. Två kroppar i ett tält. Fåren sover på berget.
Varför denna smärtans attraktion? Jag vill vara cowboy. Ibland önskar jag att jag vore man och homosexuell. Jag tror på något sätt att det hade passat mig. Jag vill resa till de där bergen, till tristessen, till ensligheten. Man kan nog inte leva där. Men ändå.
Jag har diskat all min disk och filat mina fötter. När jag drack mitt kaffe och lyssnade till Roll-on i förmiddags fick jag en nästan religös föreställning. En känsla av att vi alla, samtidigt, satt där i morgonrock vid radion, tillsammans men på olika håll, förenade i humorns välsignade värld, drickandes vårt morgonkaffe. Margareta-vänner.
Igår natt hörde jag en koltrast sjunga.
söndag, februari 26, 2006
Brokeback mountain
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag såg också filmen, i fredags. Sen gick jag hem ensam och grät en skvätt. Jag brukar alltid gråta 1. därför att filmen är sorglig 2. därför att alla andra i biosalongen är så dumma i huvudet. Är det fel på mig? Amen ni vet dom som drar typ cowboy-bög-skämt jättehögt efter en sån där film när man själv bara vill götta sig i att man typ gråter och att allt är så sorgligt och fint.
vill se, vill se. Men är den jätte sorglig? Kan tänka mig att de inte får varandra i slutet... Hursom så ni gett mig ett ännu större sug att se den. karin! De som drar de där skämten är nog de som gråter mest när de kommer hem. De är bara en smula osäkra på sin manlighet. Julia, Det är aldrig försent att sadla om! (hihi) Cowboysare behövs ju lite var stans nuförtiden...
Skicka en kommentar