September, jag har nog smakat lite för lite på månaden. Jag längtar efter mörkret, jag är trött på allt ljus, jag är trött på all värme. Om detta är den nya växthuseffektverkligheten vill jag inte vara med. Fram för snålblåst och gulnande löv, hurra för regn och ondskefulla moln. Oktober kom, kom och fräls mig låt mig få allt det där jag längtar efter. 27:e gången oktober.
---
Enligt min ordbok är skelett: "stödjande inre benkronstruktion i kropp som ej är lika förgänglig som resten av kroppen. Vacker beskrivning. Intressant är att skelettet har två grundegenskaper, det håller upp och det finns kvar. Man kan ju undra över denna dubbelhet. Om skelettet tjänar resten av kroppen och fungerar som dess stomme, varför finnas kvar när resten förmultnat. Kanske evolutionen rättar till detta missförhållande i framtiden.
Ibland funderar jag på mitt skelett. Inte att jag ska vara varsam så att jag inte skadar det utan snarare att jag har ett skelett och att jag är det. Tanken är ganska märklig och bemöts ofta med skepsis av människor jag berättar det för. Detta finner jag mycket underligt, är inte skelettet en av de mest självklara sakerna man är? Mitt skelett är mycket mer min verklighet än till exempel Thailand. Jag har aldrig varit där men trots det känns det som att säga att Thailand finns är mer sant än att säga att jag är ett skelett är det. Att tänka att någon sitter och dinglar med skelettet över stolskanten är mycket mer underhållande än att sitta och vicka på benet. Att framför sig föreställa hakan som en skelettdel som öppnas och tar emot kaffet är det likaså.
tisdag, september 26, 2006
Höst och skelett
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vill inte tänka så mycket på skelettet, tror att jag mer tänker på att jag är fett. inte på något dåligt sätt, men jag identifierar mig mer med fett än med skelett. kanske är en könsgrej.
Fett är ju så mycket mer uppenbart. Man kan ta i det hålla i det.
jag är väl lite "banal".
Jag förstår vad du menar! Det som fascinerar mig mest är nerver. Första gången jag såg ischiasnerven och kunde konstatera att den såg ut som sparris fick jag lätt yrsel.
jag gillar bilderna där människan är fylld med klarblått vatten till strax över brösthöjd.
endast i diagramform kan kroppen visa sin verkliga logik och fraîcheur!
Charlie, jag förstår precis vad du menar. Jag brukar också tänka mycket på mitt skelett. Fast nu var det länge sedan. Jag brukade tänka på det faktum att jag är mitt skelett, men jag får aldrig se det, aldrig träffa det. Önskade ibland att det kunde vara möjligt på något sätt. När jag dör kan andra människor få träffa mitt skelett, men jag kan inte göra det. Skelettfunderingarna fungerade lite på samma sätt som rymdfunderingarna för mig. Jag blev yr och förvirrad och tvingades tänka på något mer konkret en stund, t ex en vattenkanna eller kanelbullar. Som barn drabbades man mycket oftare av dessa existentiella rus!
Skicka en kommentar