Lisa och Gärda
Spårvagn och stadI Helsingfors kan man åka spårvagn och fika. Två bra grejer. Fast mest gick vi hela tiden, långt långt långt. Första dagen hade jag inte så fotriktiga skor, så resten av vistelsen haltade jag. Är det ett tecken på ålderdom? Alltid nåt. Tänk om man måste börja med såna där vandrarkängor bara för att man vill sightseea lite. Helsingfors var melankoliskt och anspråkslöst. Min finska professor är likadan. Egentligen så tycker jag väldigt mycket om den sortens varande, men det tar tid att vänja sig. I finland kände jag mej ibland som en amerikan. Socialt funktionshinder på ett nytt sätt. Kaurismäki, ni vet han som gjort bl a mannen utan minne, har typ tre barer. Svåra att hitta men väldigt snitsiga (ok, jag var bara på en). Jag tror det är så allt är där. I början verkar finnar mest trötta och knepiga, efter ett tag upptäcker man den underfundiga humorn och dom små fina skillnaderna. Man kanske skulle bli lite svår. (eh, skojade bara.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar