Jag blev väckt av telefonen, något jag verkligen ogillar. Nu fick jag ju skylla mig själv eftersom klockan var aldeles för mycket. Jag har lärt mig att det är bäst att göra sitt första läte på morgonen för sig själv och inte i luren. Jag testsäger hej, det är Jesper. Det kan ju va någon på andra sidan tråden som inte uppskattar att man låter som man ligger för döden. Jag tänker även igenom snabbt vem jag är och var jag är, saker som inte är självklara för mig direkt efter sömnen. När jag är någorlunda säker svarar jag. Är det någon annan som gör det? Nu var det bara Charlie, så jag hade inte behövt sjunga upp.
Kanske borde ha skickat det här till kropp och knopp i Kamratposten istället. Jag vill ju bara veta att jag är normal.
fredag, april 21, 2006
Telifonväckning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ända sedan den dagen för 4 år sedan som jag gick till Sateliten för att köpa cigg utan att ha värmt upp min röst kvittrar jag hela skalan på italienska innan något annat händer.
Det kan tilläggas att den gången på Sateliten blev till och med jag överaskad hur risig man kan låta. (Ni som bevistat lill-ica och hört legenden Carina tala i högtalarsystemet har en referens för hur jag lät)
Jesper du är för söt.
Jag borde verkligen göra som du; göra det lättare för omgivningen. Allt som oftast tror jag dock att verkligheten är hanterbar - kanske till och med charmig. Jag hymlar inte med att jag sover, sitter på toaletten osv. Har kommit på att det inte håller! Från och med nu ska jag vara med i formandet av en lite finare och trevligare värld. Sjunga upp på morgonen, skita i att svara när jag skiter, skriva ner små minneslappar med intressanta och roliga historier att delge min omgivning högst improviserat. Tack för att du väckte tanken hos mig Jesper. Det är väl aldrig försent att bättra sig?
Haha, Jesper jag är med dig. Jag gör vanligen mitt bästa för att dölja att jag egentligen har haft konstant målbrottsröst sedan 14-årsåldern, men på morgonen går det bara inte.
det var jag som sa det sista, ville vara anonym först men nu kan jag lika gärna gå ut med det
det roligaste är att man ibland verkligen tror att man låter som en pigg liten mört när man svarar, man anstränger sig liksom som fan och sen säger alltid personen: sov du? och då säger man nej, nej och sen pratar man liksom lite extra snabbt ett tag men man avslöjar sig alltid för tankarna hoppar fortfarande som i drömmen
ja, herre gud. jag vaknar då och då med telefonen under kudden och ett vagt minne av ett samtal, fast jag kan inte för mitt liv minnas vem jag pratat med. jag vet bara att jag troligen har sagt mmmm och bestämt eller lovat något.
Skicka en kommentar