Jag dricker rött te.
Jag tänker att det har varit en ganska svår dag. Det svåra började redan igår kväll. Då kändes livet så där hopplöst Gunnar. Natten kom med svett och feberdrömmar. Jag vaknade med en försvagad verklighetsförankring och kände mig inte så styv. När jag gick till Katedralskolan för att skriva högskoleprovet hade det dessutom börjat regna. Och sedan...? Ja, jag klantade till det rejält redan på den första provdelen då jag glömde föra över hälften av svaren till svarshäftet. Aj aj aj. Tårarna trängde på får jag lov att erkänna.
Men,på lunchrasten när jag hade ätit och var på väg tillbaka till Katedralskolan hände något som kittlade mitt inre. Jag vände blicken mot himlen och fick syn på en kråka. Just i den stunden stannade kråkan upp i sin färd genom luften och, flaxande på stället, slängde den upp en nöt med näbben. Nöten gjorde en liten loop och sedan fångade kråkan den med näbben igen.
Då kände jag lite av den där hisnande känslan och tänkte att jag liksom var del av något stort och det kändes bra.
lördag, oktober 21, 2006
Att volta en nöt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tänk att jag missat att anmäla mig till högskoleprovet typ i treårstid nu. När är det man ska anmäla sig egentligen? (hade jag varit lite mer angelägen hade jag antagligen anmält mig). Sådana där saker som med kråkan händer ju bara i verkligenheten. Kan inte tänka mig att man kan träna upp kråkor till sådana konster på film. Om man inte kör det i en dator då kanske?
Jag kan se det framför mig! Precis i rättan tid. Det är i sådana stunder som jag blir lite religiös, bara lite. Sen brukar det gå över snabbt. Jag önskar att jag vore religiös oftare.
Nej, verkligheten slår det mesta, det är så sant. Och ändå vill man så ofta fly den. Man borde istället söka den! Jag vill leva ett mer verkligt liv tror jag, vad jag nu menar med det. Joel, du måste anmäla dig innan den 15:e april så det är inte jättebråttom.
Ja, det är verkligen en religös känsla. Fast inte religöst på det sättet utan mer att man i sig själv känner sig lite helig. Eller att man blir en del av KONSTEN. Livets konst. Hahaha! Fast jag menar allvar. Jag tror att det är väldigt nyttigt att känna den där känslan, och att det hela hör ihop med att söka verkligheten som jag skrev tidigare. Det borde vi göra lite oftare, tillsammans! Kanske kan detta mynna i någon sorts Kaj Pollack (Pollock?)-liknande gettogether? Nej, usch, nu förstörde jag allt! Förlåt.
Skicka en kommentar