Maggies kamera

I fredags pratade jag med en av upphovsmännen till dokumentärfilmen "Maggie vaknar på balkongen". Ofta när jag ser en dokumentär blir jag irriterad för att jag tycker att filmaren gömmer sig, att jag vill ha nåt slags transparans, veta vilken relation som finns mellan den bakom och den framför kameran. Men samtidigt brukar jag störa mig på att det ska vara så fult i dokumentärer, fult och lite klumpigt, utan poesi. Som om man tänker att om det är fult så är det mer sant.

När jag såg filmen om Maggie kände jag tvärtom, för den är vacker, den är en berättelse som har mejslats fram. Samtidigt är det mest Maggie själv som håller i kameran. Då kan hon filma när en man förföljer henne på Claesgatan, när hon blir misshandlad. När någon tror att hon är prostituerad. Kameran blir ett skydd och mannen blir objekt.

Jag frågade Mark Hammarberg varför han och den andra medregissören inte har med sig själva i filmen också.
- Vi hade det i början men det kändes lite fegt. Många har med sig själva i sin film för att de tänker: när jag väl har trampat på mig själv så kan jag trampa på andra också. En idé om att man har ryggen fri när man själv är ett offer. Då är det bättre att ta sitt ansvar tycker jag. Och vi ville inte blanda in oss själva för vi ville få det till Maggies film. Det är också anledningen till att vi inte går tillbaka och berättar hennes tidigare historia. Allt i filmen sker i nuet. Då kanske det blir mer hennes film. Jag hoppas det i alla fall.

Filmen visas på Doclounge på måndag.