Söder om södra

Jag är tillbaka där allt började. Inte för gott utan mer på besök. Det är med ambivalens i själen som jag har färdats till Nynäshamn. Har jag kommit hem eller bort? Tror det lutar mer åt det senare. Sorglig får jag nog konstatera att jag blivit hemlös. Tänker mig att det har med en förskjutning av identiteten att göra, från by till stad (nu är ju i och för sig även Nynäshamn en stad, men en väldigt liten en). Det läskiga är att den "nya" identiteten som en man av stad är att den är väldigt skör och kan när som helst krossas av byfolkets genomträngande blickar. För identiteten är väldigt ytlig, även om den känns solid och genomgående, och längst inne så finns det nog en liten bybo som väntar på mognad.