När jag en kväll förra veckan, i mörkret, gick förbi Jesusparken hörde jag en kvinna ropa "Roger! Roger! Roger!" Hon vankade av och an och hon lät lite galen på rösten. Det syntes mig som om hon ropade på sin hund. När jag sedan hade gått ytterligare en bit passerade jag en man som stod på trottoaren och meckade med sin cykel. Precis brevid honom stod en liten tovig hund och tittade på. Hunden hade inget koppel och verkade liksom inte riktigt höra ihop med mannen, utan stod bara där, lite väl nära för att vara en främling, ungefär som mentalt utvecklingsstörda människor gör ibland, eller barn. Jag tänkte "Det är nog Roger".
Ibland tänker jag på Pelle. Då brukar jag tänka mest på hans ben och på hur dom såg ut när han gick. Det såg roligt ut! Jag saknar honom lite och gråter nästan när jag har dessa tankar. Men ändå, det är som det är. Livets saga är outgrundligt och ibland händer det att saker och ting försvinner i mörkret.
Egentligen är det inte så långt kvar till december. Då kan vi börja dricka glögg igen. Vem är det nu igen som inte gillar glögg? Är det Tove? Jag tycker att det både smakar och luktar gott, nästan ljuvligt!
söndag, oktober 15, 2006
Roger, var är du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Den där Jesusparken, där händer alltid något. Undra vad hunder tänkte egentligen? Var den trött på sin matte? Vem kallar en hund "Roger" egentligen?
Åh glögg! Filtar, russin och kanske en skalad nöt. Du fick mig minnas att jag har kvar lite från förra årets årgångsglögg! MUMMA
Julia kan du inte förklara hur det gick till när Pelle försvann?
Pelle försvann en regnig kväll i augusti. Han hade bara varit i sin nya kombinerade land -och vattenbur i tre dagar. Jag gick ner till sjön för att som vanligt ta in honom för natten men han fanns inte där! Jag letade febrilt, grävde i snaden och lyfte på stenar men han var inte i buren. Då började jag leta i sjön men det var svårt. Det hade ju blivit ganska mörkt, det regnade och jag var dessutom berusad av vin. Även Kristian kom ut, med bara kalsonger och började vada omkring, där längs strandkanten. Vi gick till grannen och lånade en ficklampa och mina gummistövlar fylldes med vatten.
Jag vet inte exakt hur han kom ut ur buren. Antingen klättrade han upp (buren bestod av ett halvstyvt nät, ca en meter högt) och föll sen ner och ut (vi visste att han kunde klättra hela vägen uppför nätet för det gjorde han när buren stod på land uppe vid huset, för han ville ju hela tiden ner till sjön. Men då stoppades han antingen av mig eller av mamma eller av bella som knuffade ner honom i buren igen.) eller så var det ett djur som tog honom. Frans, en kompis till min bror, hade iakttagit ett litet illerliknande djur vid buren tidigare på kvällen då vi badade bastu. Men jag kan inte tänka mig att ett sånt litet djur på något sätt skulle kunna få ut pelle ur buren, det är ganska osannolikt. Jag tror faktiskt att han rymde, jag hoppas det! För då tror jag att han är lycklig nu, om han fortfarande lever. Det ska tilläggas att jag fortsatte leta i flera dagar. Och då var jag nykter, men jag kunde inte finna honom. Kanske dyker han upp igen nästa sommar. Då borde han ha hunnit bli ganska sugen på banan.
Vad är Pelle?
En kusin? En sköldpadda? Leguan? Apa? Vattenloppa?
En sköldpadda.
Nej, det är min kusin. Hans föräldrar dog i våras så jag fick bli hans nya mamma. Det var härligt så länge det varade!
Skicka en kommentar